Sara Yonadam | 2018-08-31 08:39:20

Ibland kan vi, människor, komma in i en attityd av jämförelse då vi jämför oss med varann och det blir negativt för oss.
”Varför blev hon frisk från sjukdomen, men inte jag?”
”Hur kan han ha fått det där jobbet medan jag bara söker och söker men aldrig ens kallas till intervju?”
”Jaha, nu bad de henne leda bönen igen... jag kan väl också be?”

Inte helt olikt Mirjams, Moses egna systers, attityd när Gud använde Mose för att välsigna folket och Mirjam kom in i en attityd av jämförelse. Det berättas i 4 Mos 12:2-6a:
”De sa: ”Är Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och Herren hörde det. Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden.

Det är fascinerande att se hur människor alltid har varit människor, och hur Bibeln inte skäms för att spegla hela människan med alla hennes styrkor och svagheter.

När man fortsätter läsa ser man att Gud talade till dem i både sin gudomlighet (storhet och helighet) och som Far (tillgänglig och kärleksfull). Gud tillrättavisade Aron och Mirjam när Han sa till dem att han talade med Mose närmare än med någon annan levande människa, och att med det i åtanke, borde de ha haft ett mått av gudsfruktan så att de inte hade talat på det sättet. De gjorde inte bara fel emot Mose, utan ytterst sett talade de emot Gud, som ju hade utvalt Mose. Men Han tog till sig dem alla tre, Hans tre barn, för att tala ett sanningens ord med dem, precis som en förälder gör.

Jag har själv tre barn, och gör exakt på samma sätt när de kivas och tjafsar. Jag kallar ner dem alla tre och lär dem (hoppas jag) vad som var fel i det som precis hände och hur de istället ska göra nästa gång de ställs inför samma situation. Och ja, ibland innefattar det att den som har gjort fel mot ett syskon får både be om förlåtelse men också får en konsekvens av sitt handlande för att de redan nu ska förstå hur man absolut inte får föra sig varken nu eller senare i livet.

Och jag tänkte på det idag, det här med att ha fler än ett barn. Jag älskar ju inte någon av dem mer än den andra, men ärligt talat, så jämför jag ju inte ens. Det skulle inte falla mig in att jämföra den kärlek jag har till dem och börja kategorisera den. De är alla ”min favorit”. Det har alltid varit viktigt för mig att de uppfattar att jag älskar dem helt oberoende av varann. Jag menar, vi måttbeställde ju inte den ena för att passa ihop med den andra. De är gåvor som vi får förvalta, och det är Gud som har utrustat dem enligt Sin vilja.

Så varje barn är ”min favorit”. Man skulle kunna säga att ”Ingen är min favorit, jag älskar alla lika mycket.” Men det är inte så den perfekta kärleken fungerar, den kärlek som Gud visar oss, för det skulle betyda att om det bara fanns ett barn så skulle den vara ”favoriten” och helt och hållet älskad, men eftersom det finns fler så måste kärleken delas upp och då drar alla en nitlott i att ingen får vara tillräcklig för föräldrarna.

En gång frågade en förälder till ett barn mig: "Men känner du inte att det är svårt att dela upp kärleken till alla tre? Jag skulle inte veta hur man gör."

Och alla ni som också har fler barn håller nog med mig i att det inte handlar om att dela upp kärleken. Det finns en exklusiv kärlek för varje barn. Jag älskar varje barn mest. Varenda en av mina barn är min favorit. De är, i kärleken, helt oberoende av varann. Jag behöver få ge mig kärlek till och få ta emot kärlek från dem var och en, även om de uttrycker den på olika sätt.

Så de här tänkarna ledde mig vidare till slutsatsen:

Att om jag, ”som är ond” (Matt 7:11) älskar mina barn på det här sättet, utan att jämföra dem med varann, hur mycket gör då inte Gud det? Är det inte just sådan Hans kärlek är; den jämför inte barnen med varann. Han föredrar inte en framför en annan. Hans kärlek räcker inte bara till för den som producerar mest för Honom just nu. Och Han vill inte att de ska se på varann med avund och jämförelse.

Gud älskar alla sina barn mest. Du är Hans ”favorit”, precis som jag är. Han föredrar ingen framför dig – och det gäller oss alla samtidigt! Hans kärlek för dig är ständigt aktiv, oavsett dina egna prestationer eller bristen på dem. Han älskar dig bara för att du är just Hans egen. Och Han skulle inte vilja ha dig på något annat sätt än just sådan som du är.

Ta emot Hans kärlek till dig, och håll sams med syskonen. Den enes välsignelse är inte till förmån för den andres. (En del saker har inte ens med Guds kärlek att göra utan mer med sådd och skörd och livets säsonger.) Så var uppmuntrad i att Han älskar dig just som du är och att Han gläds när vi är trygga i den kärleken.